Att "proffesionella" människor inte kan bete sig bättre

För ungefär två veckor sedan började jag få ont i mina knän. Jag trodde att det berodde på att jag börjat tränat och kanske hade överbelastat dem så jag har sedan dess vart hemma från gymmet i hopp om att dem skulle bli bättre men icke. Nu har jag istället ont i de flesta leder i kroppen, de stora lederna som i knän, axlar, armbågar osv.

Det som oroar mig lite är att jag har reumatism i släkten på både mammas och pappas sida så det vore ju inte helt konstigt ifall även jag skulle få det. Jag läste även att en graviditet kan utlösa just reumatism så oron växer sig bara starkare samtidigt som jag för ett tag sedan fick ett fästingbett så Borrelia vore ju också en förklaring.

Igår sökte jag till vårdcentralen för detta då jag tycker att det besvärar min vardag och då det inte blir bättre utan snarare värre för var dag som går. Jag fick tid samma dag och gick dit ganska positivt inställd men det raserades så fort läkaren öppnade munnen. Det första han frågade var vad jag hade gjort på armen, precis som att det inte är rätt uppenbart. (Jag har skurit mig själv, ca 10 år sen nu). Istället för att samtalet skulle handla om min smärta i leder och trötthet så pratade han bara på om mina ärr, mitt psykiska mående osv. Han fick mig att gråta flertalet gånger, jag har alltid haft lätt till gråt oavsett vad det handlar om och nu med alla amningshormoner skulle jag nästan kunna börja gråta när en fluga splashar på vindrutan.. typ ni fattar. Han antydde dessutom att jag skulle ha problem i hemmet, med familj och mina nära och när jag chockat bland alla tårar sa nej så flinade han bara precis som att visst, det har jag hört förr. Människan trodde alltså att jag satt där och ljög, jag kände mig tvingad att förklara att det han såg på armen hände för 10 år sedan när min pappa var allvarligt sjuk och att det sedan dess aldrig hänt igen och att jag mår bra nu. Då börjar han prata om att jag inte alls kommit över det och hade jag gjort det så skulle jag inte sitta där och gråta och vara så känslig när man pratar om det. Jag fick knappt fram några ord, vilken jävla idiot. För de första kom jag inte dit för att prata om det, för det andra kommer man väl aldrig över sin pappas död och det är väl klart man blir ledsen när man blir påhoppad sådär, det hade jag verkligen inte räknat med. Innan jag går ut genom dörren frågar han om det är säkert att det inte är något annat jag vill prata om eller ha hjälp med.

Fyfan, jag gick gråtandes ut därifrån och mår fortfarande dåligt över det han sa till mig. Jag har det jättebra hemma och är lycklig med livet så elakt av honom att antyda något annat när han inte ens känner mig. Hade det nu vart så, så kan man ju tycka att han borde vara lite försiktigare och inte bara gå på sådär. Jag vart helt chockad och förstörd.

Det kändes jobbigt att han fokuserade så mycket på mina ärr. Det är ingen annan som brukar säga någonting, även att jag vet att folk ser men det är så skönt att ingen säger någonting, att det bara får vara för det är som sagt 10 år sen. Ingenting jag ens anser mig själv vara skyldig till då jag inte är samma person nu som då, en förvirrad liten flicka som dag för dag såg sin pappa sakta men säkert dö framför henne.

Men för att återgå till det jag sökte för, lederna, som ungefär 1/4 av samtalet bestod av så fick jag iallafall ta snabbsänka, vanlig sänka och Borreliaprov så nu väntar jag på provsvar. Visar det ingenting kommer jag återigen att få börja om och söka för eventuell reumatism, då tänker jag bestämt säga att jag inte vill träffa denne läkare.